Två traditioner, en poetisk själ

Jag växte upp i Irland, där poesi och katolicism var en självklar del av livet. Man tänkte inte ens på det—det fanns där, i mässans rytm, i berättelserna som min mormor berättade, i sättet folk talade i metaforer utan att ens försöka. Tron var inte bara något man bekände sig till; det var något man absorberade, något som vävdes in i hur människor såg världen.

Men tiderna har förändrats. Idag, både i katolska och protestantiska länder, utövas religionen inte på samma sätt som förr. Kyrkor är inte längre självklara platser för tro, utan snarare funktionsrum—lokaler för bröllop, begravningar, kanske en julmässa för den nostalgiske. Ritualerna finns kvar, men för de flesta handlar de mer om tradition än om tro.

Ändå finns något kvar, även i denna sekulära tid. Katolicismen känns annorlunda jämfört med protestantismen—inte bara i lära, utan i hur den formar fantasin, språket och konsten. Sverige, där jag bor nu, har en djupt protestantisk arvsmassa, även om få praktiserar aktivt. Kyrkorna är enkla, tysta, avskalade. Ingen rökelse som slingrar sig genom luften, inga helgon som vakar från väggarna. Och det är ingen slump—protestantismen förkastade helgonen, tillsammans med mycket av den visuella och rituella rikedom som definierade den katolska dyrkan.

I en katolsk katedral är du omgiven av berättelser i glas, sten och guld. Helgon står orörliga i färgade glasfönster, deras händer höjda i gester av lidande eller välsignelse. Ljus fladdrar vid foten av statyer, offergåvor lämnas i viskade böner. Själva rummet känns levande, fyllt av mening. Även för någon som inte är religiös kan det kännas som att kliva in i poesin själv.

En protestantisk kyrka, däremot, är en predikan i arkitektur—rena linjer, kala väggar, inget som stör ordet. Protestantismen gjorde sig av med helgon som mellanhänder, och i samma veva försvann också de gestalter och den bildvärld som fyllde katolska rum med poetisk närvaro.

Och ändå är bilden mer komplicerad än så. Även efter reformationen fortsatte protestantiska läsare att engagera sig i katolsk andaktslitteratur—ibland genom att anpassa den, ibland genom att ta avstånd, men aldrig genom att helt undkomma dess inflytande.

Joseph Campbell sade en gång att de flesta bra poeter var katoliker. Den bibliske forskaren John Collins gjorde en liknande observation, när han påpekade att katolicismen helt enkelt hade den “mer intressanta versionen” av kristendomen.

Men varför? Vad är det i katolicismen—dess ritualer, dess berättelser, dess myter—som tycks passa så väl ihop med poesin?

Kanske har katolicismen en poetisk själ inbyggd i sig. Kanske uppmuntrar protestantismen, med sitt fokus på enskild bibelläsning och avskalad gudstjänst, en annan sorts litterär tradition—en som är mer inriktad på klarhet och direkthet, snarare än på myt och mysterium. Eller så är det bara en tillfällighet, ett mönster vi ser för att vi letar efter det.

Men om poesi handlar om att se världen genom lager av betydelse, om att förvandla det vardagliga till något transcendent—då kanske Joseph Campbell hade rätt.

Katolicismen ger näring åt poesin

Katolicismen är inte bara en religion; det är en upplevelse—en sinnlig fördjupning i mysterium och metafor. Det är ljuset från stearinljus mot kalla stenvalv, doften av rökelse som svävar genom luften, helgonens blickar i färgat glas, tysta men talande. Det är en tro genomsyrad av ritualer, symbolik och berättelser, och om det är något poesi frodas i, så är det just dessa element.

I katolicismen är det fysiska och det gudomliga sammanflätade. Gud är inte en abstrakt idé—han finns i dopvattnet, i nattvardens bröd, i relikerna, i arkitekturen. Tron levs genom sinnena. Och poesin gör samma sak—den förvandlar det materiella till något heligt, det vardagliga till något transcendent.

Men katolicismen lånar sig inte bara till poesin genom sin bildvärld—den omfamnar också tvivel. En filosof har sagt att en ”sann” katolik ofta är en agnostiker i praktiken, någon som brottas med tron snarare än accepterar den utan motstånd. Protestantismen, särskilt i sina evangeliska former, tenderar att se tvivel som något att lösa. Katolicismen, däremot, ger plats åt mysterium, paradox och ovisshet—och just det gör den till en perfekt grogrund för poesi.

Även protestantiska poeter har dragits till detta. William Wordsworth, djupt rotad i den protestantiska traditionen, fascinerades av katolska kloster. Hans poesi sörjer förstörelsen av dessa kloster, ser dem som symboler för en förlorad, mer poetisk värld. Det antyder att även protestantiska poeter såg katolicismen som bärare av ett djupare mytiskt och mystiskt lager, vilket gjorde den naturligt närbesläktad med poesins formspråk.Titta på de poeter som har formats av denna värld. Gerard Manley Hopkins såg gudomligheten i ljuset som skimrar över en fågels vingar och skrev på ett sätt som gjorde tron fysisk och brådskande—men också skör.

The Windhover

To Christ our Lord

I caught this morning morning’s minion, king-dom of daylight’s dauphin, dapple-dawn-drawn Falcon, in his riding

Of the rolling level underneath him steady air, and striding

High there, how he rung upon the rein of a wimpling wing

In his ecstasy! then off, off forth on swing,

As a skate’s heel sweeps smooth on a bow-bend: the hurl and gliding. Rebuffed the big wind. My heart in hiding

Stirred for a bird, – the achieve of, the mastery of the thing!

Brute beauty and valour and act, oh, air, pride, plume, here

Buckle! AND the fire that breaks from thee then, a billion

Times told lovelier, more dangerous, O my chevalier!

No wonder of it: shéer plód makes plough down sillion

Shine, and blue-bleak embers, ah my dear,

Fall, gall themselves, and gash gold-vermilion. – Gerard Manley Hopkins

Dante Alighieri skrev inte bara om himmel och helvete—han kartlade dem, gjorde dem till landskap lika verkliga som Florens gator, men ändå fyllda av existentiella frågor.

“Lasciate ogne speranza, voi ch’intrate.”
(“Abandon all hope, ye who enter here.”)
— Dante Alighieri, Inferno (Canto III)

T.S. Eliot, trots att han konverterade till anglikanismen, genomsyrade sin senare poesi med katolskt tankegods, fylld av liturgiska ekon och klosterliknande viskningar.

Och sedan har vi paradoxen. Katolicismen är uppbyggd kring motsägelser—det ändliga som rymmer det oändliga, lidande som frälsning, tvivel som en del av tron. Detta gör den till en naturlig grogrund för poesi, som ständigt brottas med motsatser: närvaro och frånvaro, kärlek och förlust, det flyktiga och det eviga.

Det är därför katolska poeter inte bara skriver om tro—de kämpar med den, förkroppsligar den, ifrågasätter den. Hopkins’ poesi är fylld av extatisk lovprisning, men också av förkrossande andligt mörker. Dantes resa genom efterlivet handlar inte bara om religiös dogm—den är djupt personlig, en odyssé av längtan, synd och försoning. Eliots Ash Wednesday är skriven av en man som längtar efter tro men inte är säker på om han har funnit den.

Även när katolicismen försvinner från det dagliga livet, dröjer dess poetiska känslighet kvar. Wordsworth såg katolska ruiner som platser av förlorad mening. Hopkins’ kamp mellan tro och tvivel känns lika modern som någon existentiell dikt. Eliots fragmenterade böner ekar i en värld som har slutat tro.Katolicismen kräver inte visshet; den kräver engagemang i mysteriet. Och poesin, i sin kärna, gör samma sak. Båda är sätt att sträcka sig bortom orden, att känna något som inte alltid kan förstås.

Protestantismen och ordet

Självklart är poesin inte uteslutande katolsk. Protestantismen har gett oss John Milton, John Bunyan, Emily Dickinson, William Blake, men tonen är annorlunda. Där katolsk poesi dras mot ritualer, myter och mysterier, söker den protestantiska traditionen argument, skriften och klarhet.Tänk på Miltons Paradise Lost. Det är ett storartat poetiskt verk, men också en teologisk försvarsskrift, en intellektuell övning i att rättfärdiga Guds väg för människan. Jämför det med Dantes Den gudomliga komedin, som är mindre intresserad av att bevisa dogm och mer fokuserad på att fördjupa läsaren i en kosmisk resa, fylld av sinnlig detaljrikedom och allegorier.

Detta är logiskt om man ser på kärnvärdena i varje tradition. Protestantismen, särskilt i dess reformatoriska rötter, betonar ”skriften allena, tron allena, nåden allena”—en avvisning av den katolska kyrkans komplexa system av helgon, sakrament och ritualer. Om katolicismen säger att tron levs genom symboler, sakrament och mysterier, så säger protestantismen gå direkt till texten.

Denna förändring var inte bara teologisk, utan också estetisk. Protestantiska reformatorer avlägsnade statyer, färgade glasfönster, rökelse och reliker från sina kyrkor. Predikningar ersatte ritualer, och det talade ordet blev det centrala. Detta hade en enorm inverkan på protestantisk litteratur—den blev mer didaktisk, introspektiv och textdriven.

Emily Dickinsons poesi kretsar kring tro och tvivel, men den gör det på ett avskalat, privat sätt—korta, korthuggna rader, fyllda med tankestreck och små sprängladdningar av insikt.

“Some keep the Sabbath going to Church—I keep it, staying at Home—With a Bobolink for a Chorister—And an Orchard, for a Dome” – Emily Dickinson

Här avfärdar Dickinson yttre strukturer för religiös tillbedjan och hittar sin egen, privata form av andakt i naturen.William Blake, å andra sidan, skapade sin egen mytologi—han ersatte de helgon och reliker som protestantismen hade rensat ut med en ny, djupt personlig symbolvärld. I The Tyger skriver han:

“Tyger! Tyger! burning bright,In the forests of the night;What immortal hand or eye, Could frame thy fearful symmetry?” – William Blake

Blakes bildspråk och utforskande av det sublima visar hur även protestantiska poeter behövde skapa alternativa mytologier för att fylla tomrummet som katolicismen lämnade.

Lever den katolska poetiska traditionen vidare?

Är katolicismen fortfarande en grogrund för poesin, eller har poesin lämnat religionen bakom sig? I en värld som har blivit allt mer sekulär, söker poeter fortfarande sin inspiration i religiösa traditioner, eller har poesin blivit en sekulär andlighet—en plats där mysterium, transcendens och meningssökande fortfarande frodas, även utan tro?

I århundraden var poesi och religion oundvikligt sammanflätade. Det heliga var metaforernas källa, liturgin en sorts vers, och poeten en sökare, letande efter tecken på det gudomliga. Men världen har förändrats.

Där poeter en gång fann sitt mysterium i altare och ikoner, söker de det nu i skuggor och ljusspel, i landskapets tystnad, i den mänskliga röstens spröda bön.

Sökandet är detsamma, men objektet för denna längtan har förändrats.

Ändå dröjer något av den katolska känslan för mysteriet kvar, även hos poeter som inte längre identifierar sig med kyrkan. Ta Seamus Heaney till exempel. Även om han distanserade sig från katolsk dogm, är hans poesi fylld av sakramentala bilder, ritualens tyngd och en känsla av att världen är laddad med något bortom det synliga. I The Rain Stick förvandlar han ett enkelt föremål till något nästan mystiskt:

“Upend the rain stick and what happens next, Is a music that you never would have known, To listen for. In a cactus stalk” – Seamus Heaney

Den tysta uppenbarelsen—det heliga gömt i det vardagliga—är djupt katolsk i tonen, även om den inte uttryckligen är religiös.

En annan poet som förde detta katolska arv in i modern tid är Denise Levertov, som konverterade till katolicismen senare i livet. Hennes poesi präglas av en ständigt pågående dialog med tron, fylld av en känsla av längtan och upptäckt. I Beginners skriver hon:

But we have only begun
To love the earth.

We have only begun
To imagine the fullness of life.

How could we tire of hope?
— so much is in bud.

How can desire fail?
— we have only begun

to imagine justice and mercy,
only begun to envision

how it might be
to live as siblings with beast and flower,
not as oppressors.

Surely our river
cannot already be hastening
into the sea of nonbeing?

Surely it cannot
drag, in the silt,
all that is innocent?

Not yet, not yet–
there is too much broken
that must be mended,

too much hurt we have done to each other
that cannot yet be forgiven.

We have only begun to know
the power that is in us if we would join
our solitudes in the communion of struggle.

So much is unfolding that must
complete its gesture,

so much is in bud. – Denise Levertov

Även i en sekulär värld lever den katolska dragningen till mysterium, skönhet och paradox kvar i det poetiska språket.

Samtidigt fortsätter protestantiska och sekulära poeter att utforska tron, men ofta på ett mer internt, mindre liturgiskt sätt. Christian Wiman, en samtida poet som har brottats med tro och tvivel, för vidare den protestantiska traditionens direkta, personliga kamp med Gud i sin poesi. Hans diktning förlitar sig inte på stora externa symboler—den söker efter Gud i tanken, i språket, i verklighetens skarpa kanter.

Samtidigt har modern poesi sökt sig till nya sfärer av transcendens. Poeter idag finner det gudomliga i naturen, i relationer, i konsten, i mänskliga möten. Längtan efter mysterium och mening har inte försvunnit—den har bara tagit andra former.

Vissa forskare menar att modern katolicism själv har förändrats, att den har rört sig mot något som kan beskrivas som ”holistisk individualism”—en balans mellan den kollektiva traditionen och det personliga andliga sökandet. Många moderna katoliker accepterar inte längre dogmen rakt av, utan engagerar sig i tron på ett ifrågasättande sätt, precis som de poeter vi har diskuterat. Detta antyder att den katolska poetiska känsligheten inte har försvunnit—den har utvecklats.

Så, är katolicismen fortfarande den bästa myllan för poesi, eller har poesin lämnat religionen helt?

Behöver poesin Gud, eller har den bara funnit nya sätt att uttrycka sin andlighet?