I utkanten av Kumla reser sig marken i en ovanlig kulle. Kvarntorpshögen var aldrig tänkt att bli ett berg. Den är en restprodukt från den svenska skifferoljeutvinningen under 1940- och 50-talen, där industrin lämnade efter sig ett berg av brinnande aska. Lokalbefolkningen kallade platsen för helvetet – helvetet på jorden. I årtionden rykte och fräste högen, medan svavelosande ångor brände luften. Det sargade landskapet såg ut som en plats övergiven av både naturen och Gud.
Skifferoljeutvinningen upphörde 1966 av ekonomiska och miljömässiga skäl. Men såret fanns kvar: hundra meter av packad slagg, aska och bråte, med delar som fortfarande glödde djupt där inne på grund av oförbrända kolväten. Som så ofta är tiden en läkare. Ur den väldiga högen av hårdhet började björk och gräs spira, krypa över sluttningarna och mjuka upp de kantiga konturerna.
Och sedan på 90-talet kom konstnärerna, inbjudna att föreställa sig en ny sorts topp. Det som industrin förkastat började konsten att återta. Över trettio verk är spridda över höjden: stålgaller, granitportar, ett torn av tegel, en trappa byggd med frivilligas händer och mycket mer. Tillsammans bildar de ett museum av liknelser, inskrivna i ett landskap av uppenbarelse.
Den långa stigningen
Vägen upp är bokstavlig. En trätrappa med 427 steg, kallad Trappan, leder till höjdens topp. Byggd av frivilliga bär den både ett praktiskt och symboliskt budskap: varje steg är sponsrat och namngivet. Att bestiga trappan är inte bara att delta i en gemensam handling, det är också att ta det första steget på en pilgrimsfärd. Elia, utmattad efter sin flykt, vandrade i fyrtio dagar till berget Horeb innan han fann en grotta att vila i. Trappan i Kumla är förstås en mindre resa, men den delar samma rytm. Ansträngningen, väntan och förväntan är desamma. Varje steg för oss bort från vardagens slätter upp mot högre mark, tills endast trä under oss och himmel ovanför återstår. När du når toppen står du upphängd mellan jord och himmel, mellan ett pyrande förflutet nedanför och löftet om något ännu oupptäckt ovanför.
Höjden och skulpturerna
Toppen är inte tyst. Slaggen glöder fortfarande med synlig hetta, svavelrök stiger upp ur sprickorna — en svag påminnelse om de eldar som en gång gav platsen namnet helvetet på jorden. Men i dag passar inte det namnet längre. Här står skulpturerna utspridda över platån, som markörer längs en pilgrimsfärd.
Energi-Magi, Ulla Viottis torn av mönstermurat tegel, reser sig öppet mot himlen. En smal springa bjuder in blicken men stänger ute kroppen, som om det inre vore reserverat enbart för luft och ljus. Teglet, tillverkat av lokal Kumla-lera, skulle lätt kunna misstas för industrins lämningar — en fabriksskorsten eller någon bortglömd ruin. Ändå är tornet varken relik eller funktion. Det står som en tröskel, delvis altare, delvis minne, en påminnelse om att energi och magi kan spira ur samma jord.
I närheten reser sig Kent Karlssons Absit Omen, den sköra konturen av en kyrka svetsad i sträckmetall. Ur en vinkel verkar den nästan genomskinlig; ur en annan förtätas lagren och sluter sig. Titeln är latin för ”må detta inte vara ett dåligt förebud” — en viskning som vill hålla olyckan borta. Verket förändras med ljuset och med betraktarens position, både skydd och skugga, och påminner oss om att också tron kan te sig bräcklig, dess innebörd skiftande beroende på varifrån vi ser den.
Vid horisonten vilar Olle Medins Arken, en monumental träfarkost nedlagd på askan. Dess form är omisskännlig: Noas ark, väntande på sina passagerare. Sommartid fungerar den till och med som utställningshall, men dess närvaro är biblisk i skala, en liknelse om överlevnad och förnyelse. Att stå vid dess sida är att känna både katastrofens tyngd och hoppet om att det alltid finns en farkost stark nog att bära oss genom olyckan.
Och högst upp slutar Trappan i luften, dess 427 steg stiger bara för att försvinna i intet. Själva bestigningen är uppenbarelsen, ansträngningen och uppstigningen sin egen mening.
Andra verk ställer djupare frågor. Maria Miesenbergers gestalt i rostfritt stål klamrar sig fast vid en stång: är kroppen på väg upp eller ner, närmar den sig eller avlägsnar sig? Dess tvetydighet blir en spegel som återger våra egna svävande steg. Liksom trappan talar figuren om livets rytm — uppgång och nedgång, fall och resa — som kolvar i en motor, aldrig stilla.
James Bates Bunker går ännu djupare. En konstruktion av tegelväggar och järndörrar som för vissa påminner om krigsbefästningar, för andra om krematorieugnar. Den är tung, oroande, övergiven. För mig väckte den tankar på Gaston Bachelards The Poetics of Space — hur vi förseglar delar av oss själva i fack, minneslådor och känslokammare. När jag knackade på dörrarna svarade varje en med en egen ton, en särskild resonans. Även känslor vibrerar i olika frekvenser, några ljusa, andra mörka. Och när jag lyssnade märkte jag hur orden inte räckte till, som om språket självt inte kunde rymma komplexiteten i det som genljöd där inne.
Och så finns Rännil — en smal ränna där vatten tränger sig fram genom slaggen. Oansenlig jämfört med tornen och farkosterna runt omkring, men inte mindre kraftfull. Den gestaltar naturens tålamod: en påminnelse om att det hårdaste ändå kan formas av något mjukt, stadigt och anspråkslöst. Den ropar inte, den kräver ingen uppmärksamhet. Den viskar.
Här är det inte dunder och eld som fångar vår uppmärksamhet, utan stillsammare tecken. Varje installation bjuder in till en paus, en inre vändning. Tillsammans förvandlar de berget till något mer än ett sår, mer än en park: en plats där konst och landskap samverkar för att förmedla det som ligger bortom orden.
Ej i elden, men i viskningen
Rännil är bara en rännil, men den dröjer sig kvar i sinnet. Dess stilla närvaro bereder vägen för en annan berättelse om viskning och uppenbarelse. På Sinai berg väntade Elia på att Gud skulle gå förbi. Först kom en storm som slet i bergssidan, sedan ett jordskalv, sedan eld — men texten säger att Herren inte var i något av detta. Till sist kom det som hebreiskan kallar kol demamah daqqah — en röst av tunn tystnad, en viskning — och då höljde Elia sitt ansikte, med visshet om att han funnit den närvaro han sökte.
Kvarntorpshögen bär på sitt eget minne av eld, av hetta och rök som en gång gjorde platsen fruktad. Men på dess topp kommer uppenbarelsen på ett annat sätt. Skulpturerna ropar inte, de överväldigar inte. De står i stillhet, formade av stål, sten och trä, och erbjuder stilla metaforer: ett torn att kika igenom, ett kapell av nät att vandra runt, en farkost vilande på aska, en rännil uthuggen i slagg. Var och en insisterar på att mening inte finns i spektaklet utan i det subtila.
Här blir konsten en viskning i landskapet. Den dånar inte ner budord, utan väcker eftertanke. Du lutar dig närmare, lyssnar inåt, och i stillheten finner du det Elia fann — att uppenbarelsen ofta kommer inte med kraft, utan med mildhet.
Den intima oändligheten
Stående på Kvarntorpshögens krön breder Närkeslätten ut sig i alla riktningar — fält, skogar, de mjuka linjerna av avlägsna kullar, allt omfamnat av en stadig vind och ett regn som hotade men aldrig kom.
Gaston Bachelard skrev i The Poetics of Space att ”oändligheten finns inom oss själva.” Vidderna utanför väcker vidderna inom oss, en utvidgning av varat som stillar och vidgar själen.
Immensity is within ourselves. It is attached to a sort of expansion of being that life curbs and caution arrests, but which starts again when we are alone. As soon as we become motionless, we are elsewhere; we are dreaming in a world that is immense. Indeed, immense is the movement of motionless man. It is one of the dynamic characteristics of quiet daydreaming.
― Gaston Bachelard, The Poetics of Space
Skulpturerna fördjupar denna erfarenhet i stället för att bryta den. Tegeltornet Energi-Magi, nätkapellet Absit Omen, arken av trä på aska — alla skapar de en sorts bostad i det öppna, ett skydd där oändligheten blir intim. De är lika mycket trösklar som föremål, ramar genom vilka horisonten träder in i dig.
På denna slagghög, en gång förbannad som steril och värdelös, blir dialektiken mellan ute och inne synlig. Ur askan och järnet föds form och metafor. Bestigningen som prövade kroppen öppnar inom oss ett inre rum och en frid som när själen. Med Bachelards ord har berget självt blivit en dikt — en boning för dröm och förnyelse.
Nedstigningen
Vägen ner känns annorlunda än uppstigningen. När du går ner förändras takten — sluttningen ger vika mjukare nu, vadderad av björk och gräs. Horisonten som vidgade sig från höjden viker sig nu inåt och blir återigen nära.
Själva berget blir en liknelse. I livet får vi ofta det som tycks värdelöst — slagg, avfall, resterna av arbete och förlust. Men när du går ner ser du hur också det hårda och oönskade kan omformas. Slaggen bär björkens rötter, sprickorna leder vattnet, askan vaggar jordens början. Det som en gång verkade enbart sterilt bär nu grönt, och det som kändes obevekligt börjar mjukna.
Något inom oss förändras med sluttningen. Den skarpa ansträngningen från uppstigningen ger vika för ett stillsammare mottagande. Du återvänder till slätten inte med tavlor eller svar, utan med en viskning — insikten att det som är svårast ändå kan bli en plats för uppenbarelse, och att också nedstigningen är en del av vandringen.
Varför vi klättrar, varför vi återvänder
Varje bestigning lämnar sina spår, men det är återvändandet som visar vad vi bär med oss tillbaka. Sinai gav Mose stentavlor, Elia en viskning som stärkte hans vacklande hjärta. Kvarntorpshögen sänder sina besökare ner med något stillsammare men inte mindre bestående: insikten att uppenbarelse fortfarande kan ske på oväntade platser, även på en slagghög mitt i Sverige.
Konsten kröner högen, men det djupare arbetet sker inom oss. Skulpturerna, stegen, björken och gräset samverkar för att påminna oss om att det som tycks hårt och värdelöst kan förvandlas, och att lyssnandet betyder mer än spektaklet. Eller, som Bachelard kallade det, intim oändlighet. Det är Kumlas gåva: ett berg som viskar till hjärtat.
