Scripture, like love, resists being flattened. For centuries, theologians spoke of its ‘four senses’—a reminder that the text carries depth, resonance, and soul. The Bible has always been more than words on a page: it holds a living presence that reads us even as we read it.
Under medeltiden brukade kristna ofta recitera ett enkelt distikon för att påminna sig om hur de skulle närma sig Skriften:
“Littera gesta docet, quid credas allegoria, moralis quid agas, quo tendas anagogia.”
(“The letter teaches what happened; allegory what you should believe; the moral sense what you should do; anagogy where you are headed.”)
— Traditional medieval distich, widely cited in commentaries and sermons
Detta korta uttryck visar att Bibeln är mer än sin bokstavliga innebörd. Den talade samtidigt på flera nivåer — historisk, dogmatisk, moralisk och evig.
Redan i början av 400-talet gav munken John Cassian en levande illustration av denna flerskiktade mening.
I Conferentiae förklarade han hur staden Jerusalem kunde läsas på fyra olika sätt:
“Jerusalem can be understood historically as the city of the Jews, allegorically as the church of Christ, anagogically as the heavenly city that is the mother of us all, and tropologically as a person’s soul.”
— John Cassian, Conferences
Det som Cassian ritade upp för munkarna i Gallien blev den västliga kyrkans självklara arv. Vid 1200-talet var det välkänt att man kunde skilja mellan Skriftens fyra sinnen. Distikonet och Cassian exempel fungerade som en slags kompass, som påminde läsarna om att Guds ord inte bara kunde läsas som historia, det är också som mysterium, undervisning och löfte om det som skulle komma.
Från Alexandria till Paris
Det fyrfaldiga sättet att läsa Skriften uppstod inte över en natt. Det växte fram ur de tidiga kyrkofädernas experiment, särskilt i Alexandria.
Origenes av Alexandria, känd som en av de mest inflytelserika tidiga teologerna, varnade för att begränsa Bibeln till dess ytliga mening. I On First Principles beklagade han att Skriften alltför ofta lästes “according to the sound of the letter” alone (De principiis 4.2.2). För Origenes var en sådan läsning otillräcklig; Anden hade gömt skatter under den bokstavliga texten.
Augustinus av Hippo, som skrev ett århundrade senare i On Christian Doctrine, insisterade också på ett flerskiktat tillvägagångssätt, även om han ville förena allegorin med historien. För honom var den yttersta måttstocken för tolkning kärleken: “Whoever, therefore, thinks that he understands the Holy Scriptures, or any part of them, but puts such an interpretation upon them as does not tend to build up this twofold love of God and neighbor, does not yet understand them as he ought.” (De doctrina christiana I.36)
Redan i början av 400-talet systematiserade John Cassian detta synsätt för den latinska västkyrkan. I sina Conferences lärde han att Skriften talade i fyra lägen — historiskt, allegoriskt, moraliskt och anagogiskt — och han använde Jerusalem som det klassiska exemplet: historiskt en judisk stad, allegoriskt Kyrkan, tropologiskt själen och anagogiskt det himmelska hemmet.
Några århundraden senare förfinade medeltida lärda i Paris dessa patristiska insikter till en formell hermeneutik. Det som Origenes antydde, det som Augustinus formade och det som Cassian illustrerade blev slutligen kodifierat i quadriga — den “fyrspannsvagn” som skulle bära den kristna tolkningen i århundraden.
Den fyrfaldiga vägen att läsa
För medeltida kristna var Skriften mer än ett endimensionellt dokument. Det var en text levande med Skriftens fyra sinnen, där varje sinne belyste de andra. Thomas av Aquino förklarade i Summa Theologiae: “The author of Holy Scripture is God, in whose power it is to signify His meaning, not by words only (as man also can), but also by things themselves… Hence that first signification, whereby words signify things, belongs to the first sense, the historical or literal. That signification whereby things signified by words have themselves also a signification, is called the spiritual sense.” (Summa Theologiae I, q.1, a.10).
Det bokstavliga sinnet
Thomas av Aquino gjorde det klart att den bokstavliga förståelsen av Bibeln är dess främsta funktion, och att Skriftens mening i första hand är den mening som avses av Gud som dess författare. Långt ifrån att avfärda Bibelns historia tog denna metod den på största allvar: händelser i tiden — uttåget ur Egypten, byggandet av templet, Kristi liv — är själva delar av uppenbarelsen.
Det allegoriska sinnet
Origenes och hans alexandrinska arvtagare menade att Kristus var dold i Gamla testamentet som “treasure in a field.” Genomgången genom Röda havet förebådade dopet, templet förebådade Kristi kropp. Senare uttolkare som Irenaeus och Augustine fördjupade denna övertygelse: den bibliska historien pekade framåt mot Kristi verklighet, redan närvarande i den.
Det moraliska (tropologiska) sinnet
John Cassian, munken från 400-talet, kallade tropologin “a moral interpretation for the cleansing of a life and practical instruction” (Conferences). För Cassian och dem som följde efter berättade Skriften inte bara vad Gud hade gjort; den lärde också vad de troende själva måste göra. Patriarkernas och profeternas gärningar blev speglar för varje kristens dygder och laster.
Det anagogiska sinnet
Cassian beskrev också det anagogiska sinnet som en rörelse “from spiritual mysteries to the more sublime, more sacred secret things of heaven” (Conferences). Det jordiska Jerusalem pekade på det himmelska, Israels vandring till det utlovade landet pekade på själens slutliga vila. På detta sätt slutade Bibeln aldrig att rikta längtan mot evigheten.
En harmoni av sinnen
I denna fyrfaldiga läsning förnekades historien aldrig — den fullbordades. Thomas av Aquino menade att det bokstavliga och det andliga är oskiljaktiga, eftersom båda är avsedda av Gud. Quadriga var inte en fantasifull flykt, det var ett disciplinerat sätt att hedra Skriftens djup — en text rotad i tiden men alltid öppen mot evigheten.
Varför Origenes varnade för en platt läsning
För Origenes av Alexandria, en av de tidigaste systematiska teologerna, var det ett slags misslyckande att läsa Bibeln endast på ytnivå. I On First Principles klagade han på att alltför många närmade sig Skriften “according to the sound of the letter” (De principiis 4.2.2). Han menade att en sådan läsning missade Andens djupare avsikt. Origenes hävdade att Gud medvetet hade lagt in “stumbling blocks” i texten — avsnitt som motstår en rent bokstavlig läsning.
Antropomorfismer, där Gud framställs som vandrande i trädgården eller kännande mänskliga känslor, är signaler om att läsaren måste tränga djupare. Det bokstavliga sinnet avfärdades inte, men det var aldrig tillräckligt i sig självt.
För Origenes var Skriften som en kropp med en själ. Det bokstavliga sinnet gav ramen, men dess verkliga livskraft kom från det andliga sinnet — allegoriskt, moraliskt och anagogiskt — som uppenbarade Kristus, undervisade själen och ledde den troende mot evigheten. Som han uttryckte det: “The spiritual sense should always be investigated, for in it alone is the Word with God” (De principiis 4.2.4).
Att läsa “flatly,” endast på bokstavens nivå, var enligt honom inte att läsa alls. Han insisterade på att Skriften var ett gudomligt mysterium, och att den måste läsas i den Ande som hade inspirerat den.
Aquinas och sinnens harmoni
Vid 1200-talet gav Thomas av Aquino den tydligaste redogörelsen för hur Skriftens fyra sinnen hänger samman.
I Summa Theologiae förklarar han att den bokstavliga meningen alltid var grunden:
“The author of Holy Scripture is God, in whose power it is to signify His meaning, not by words only (as man also can), but also by things themselves. Hence that first signification, whereby words signify things, belongs to the first sense, the historical or literal. That signification whereby things signified by words have themselves also a signification, is called the spiritual sense, which is based on the literal and presupposes it.”
— Summa Theologiae I, q.1, a.10
Detta var Aquinos stora syntes: att det bokstavliga och det andliga inte var konkurrenter utan två sidor av samma mynt. Det bokstavliga var nödvändigt, för utan historien kunde det inte finnas någon allegori, moral eller anagogi. Men det bokstavliga var aldrig “bar historia”; det var redan scenen där Guds frälsningsplan utspelade sig.
Aquinas slöt den cirkel som både Origenes och Augustinus hade öppnat. Bokstaven bekräftades som Guds eget verk, medan Anden var fri att locka fram dess djupare resonanser. Att läsa Bibeln för Aquinas var att röra sig över alla dess sinnen — med historien som utgångspunkt, men aldrig som slutmål.
De Lubac, Blondel och den moderna återupptäckten
Under 1600-talet skedde en tillbakagång för det fyrfaldiga sinnet. Framväxten av den historiska kritiken fick uttolkare att koncentrera sig på den bokstavliga meningen, ofta reducerad till författarens intention. Allt oftare sattes allegorin och anagogin åt sidan som produkter av fantasin.
På 1900-talet försökte dock Henri de Lubac vända utvecklingen. Hans monumentala verk Medieval Exegesis: The Four Senses of Scripture hävdade att quadriga inte var en medeltida kuriositet, utan en seriös teologisk metod. De Lubac var starkt inspirerad av Maurice Blondels filosofi, som betonade att traditionen är en levande verklighet snarare än enbart en historisk anteckning. Enligt de Lubac blir den andliga tolkningen av Skriften omöjlig utan denna förståelse av tradition som levande.
Som Kevin Hughes sammanfattar det, insisterade de Lubac på att den medeltida exegetiken måste läsas som teologi:
“De Lubac’s work is more theology than history and it should be read and judged as such, whether that judgement be ‘yea’ or ‘nay’.”
— Kevin L. Hughes, The Fourfold Sense: de Lubac, Blondel and Contemporary Theology
Det som de Lubac ville återvinna var inte en teknik utan en vision: att Skriften är outtömlig, därför att den är den levande Gudens ord. De fyra sinnena uttryckte för honom kyrkans övertygelse om att Bibeln talar samtidigt om det förflutnas händelser, den nuvarande tron, den moraliska förvandlingen och det framtida hoppet.
Kan vi återvinna Quadriga utan platonism?
Återupplivandet av de fyra sinnena i modern teologi för med sig en utmaning. Kan metoden överleva utanför den metafysiska miljö där den föddes? I århundraden bars allegorin och anagogin upp av en i stort sett platonsk verklighetssyn — tron att det synliga deltar i det osynliga.
Hans Boersma argumenterar i sitt verk Scripture as Real Presence för att kyrkofäderna praktiserade allegori därför att de trodde att Kristus redan var närvarande i Gamla testamentet. “The reason why the church fathers practiced typology, allegory and so on,” skriver han, “is that they were convinced that the reality of the Christ event was already present (sacramentally) within the history described within the Old Testament narrative.”
För Boersma vilade denna övertygelse på mer än kristologin. Den innebar en sakramental ontologi, där skapade verkligheter deltar i gudomliga idéer, på ett sätt som liknade Platons vision. “Creation, history and Old Testament had significance throughout most of the Christian tradition precisely because they pointed to and participated in a greater reality: what the Platonists called ‘Forms’ or ‘Ideas’ and what the Christians insisted was the Word of God himself.” (Boersma, Scripture as Real Presence)
Alla håller dock inte med om att en sådan platonism är nödvändig. Den nederländske teologen Hans Burger har föreslagit att quadriga kan återvinnas utan sina platoniska grundvalar. I sin essä “Quadriga without Platonism” föreslår han i stället att man bör fokusera på övertygelsen att Kristus själv är närvarande i Gamla testamentet.
Enligt Burger är det möjligt att bejaka allegorin och anagogin som tolkningar rotade i Kristus utan att importera platonsk metafysik. Denna debatt illustrerar både svårigheten och löftet i att återupptäcka quadriga i dag. I vilken utsträckning var den fyrfaldiga metoden bunden till sina antika filosofiska förutsättningar, och i vilken utsträckning vilar den helt enkelt på den kristna bekännelsen att Kristus är nyckeln till Skriften?
Att läsa i vår tid – bortom fundamentalism och skepticism
I vår tid hamnar Bibeln ofta fast mellan literalism och skepticism. Literalismen reducerar den till historia på ytnivå, medan skepticismen lämnar den som enbart ett mänskligt dokument, utan någon Guds röst kvar i den.
Det fyrfaldiga sinnet erbjuder en annan väg. Det hedrar historien men vägrar samtidigt att stanna vid texten där. Det låter uttåget ur Egypten förbli en verklig befrielse, men också läsas som ett tecken på dopet, som moralisk undervisning i uthållighet och som en förebådelse om den yttersta friheten. Det låter Jerusalem vara en stad av sten och, på samma gång, Kyrkan, själen och det himmelska hemmet.
Thomas av Aquinos princip gäller fortfarande: “The spiritual sense is based on the literal and presupposes it.” (Summa Theologiae I, q.1, a.10). Denna balans — att förankra Guds ord i den verkliga historien och samtidigt öppna det mot tro, kärlek och hopp — kan vara precis det som vår splittrade tid behöver.
Quadriga är ingen medeltida relik. Den är en påminnelse om att Skriften fortfarande är levande, och att den inte kan begränsas till ett enda ögonblick eller en enda mening. Det vi behöver är inte allegorin för dess egen skull, utan ett nytt sätt att höra Bibeln: som en berättelse om det förflutna, ett ord för nuet, en vägledning för livet och en kallelse till evigheten.
