Säg det rakt ut möter Säg inget alls
I många kulturer ses emotionell ärlighet som en dygd. På Irland är det mer komplicerat: uppriktighet döljs ofta bakom humor, tonas ner med ironi eller vilar på ett lager av blygsamhet. Men när stunden kräver det – vid en begravning, sent på puben, när någon ska ta farväl – hittar irländare sätt att säga det som verkligen betyder något, om än i förbigående.
För den som kommer från en mer uttrycksfull kultur kan svenskarnas förhållande till känslor kännas ogenomträngligt.
När jag nyligen var i Dublin satte jag mig på en uteservering för att vänta på min mamma och syster. Inom tjugo minuter hade jag haft två samtal med främlingar — båda oväntat öppna.
Först satt en argentinsk kvinna bredvid mig. Vi pratade i tio minuter om livet, arbete, ensamhet, relationer.
Kort därefter slog sig en italiensk far och hans vuxna son ner bredvid mig. Vi pratade om familj, förväntningar, sorg och hur det är för hans son idag – som en ung musiker på väg upp. På bara några minuter hade vi nått en nivå av förtrolighet som jag sällan upplevt i Sverige. Att mötas så här – snabbt, varmt, utan behov av förklaring – är inget ovanligt i Dublin. Det händer i Neapel, i Latinamerika – och i många andra delar av världen. Samtal föds ur närhet snarare än formalitet. En blick, en kommentar, ett skratt – och så är man där.
Uppriktighet här i Sverige är inte dramatisk. Den kommer utan gester, utan behov av bekräftelse. “Jag bryr mig om dig” sägs med samma röst som “Jag handlade kaffe.” Den som förväntar sig återkopplad värme riskerar att mötas av tystnad eller en kort nickning.
För många skapar det ett diskret men ständigt närvarande friktionsmotstånd. För den som vuxit upp med att kärlek yttrar sig i ord, skratt eller retfull ömhet, kan svensk neutralitet kännas som kyla – eller avvisande. Den irländare som sträcker fram sin värme med en blinkning och en knuff kan upptäcka att gesten inte hittar någon mottagare.
Skillnaden handlar om stil och speglar ett djupare kulturellt glapp i hur äkthet uttrycks. Sverige är ett lågkontextland: känslor hör till privatlivet. Självkontroll ses som respekt, inte förnekelse. Att försöka ta en känslomässig genväg uppfattas ofta som ett gränsbrott.
Det handlar inte om brist på känsla. Tvärtom. Men uttrycken är inte alltid raka – särskilt inte i Irland. Där är det vanligt att komplimanger ges med ett flin, tillgivenhet visar sig i ett retande tonfall, och allvarliga bekännelser börjar med självdistans. “Jag säger det bara en gång, så lyssna nu” – och det som följer kan vara det mest uppriktiga en person någonsin sagt.
Denna kulturella kod är inte ny. Under brittiskt styre var det riskabelt att visa känslor offentligt – diskretion blev en fråga om överlevnad. Förbudet mot gaeliskan, inflytandet från katolsk moral och ekonomisk osäkerhet formade en kollektiv personlighet byggd på motståndskraft, försiktighet och humor som sköld.
Jag kände igen det mönstret där jag växte upp – ett område där heroin, mord, och förakt för svaghet var en del av vardagen. I en sådan miljö fanns inte utrymme för blottade känslor. Det kunde misstolkas, utnyttjas eller göra dig sårbar.
Forskare inom irländsk maskulinitet har påpekat hur ömhet bland män ofta förpassades till det privata, om den överhuvudtaget fick finnas.
Fathers were generally perceived as emotionally distant, as unable or unwilling to express love and care. — Cleary, Suicidal Action, Emotional Expression, and the Performance of Masculinities, University College Dublin (2012)
Hur uppriktighet ser ut i Sverige
I Sverige förväntas uppriktighet. Men den ska helst vara färg- och doftlös.
Att vara ärlig betyder att vara samlad, diskret och måttfull. Känslor visas inte med storslagna ord eller kroppsspråk. Istället levereras de med nästan klinisk tydlighet. Som en väderprognos.
Sociologen Åke Daun beskriver hur svenska normer bygger på att inte sticka ut. Självkontroll ses som mognad. Översvallande känslor väcker misstro, inte förtroende. För den som kommer från en kultur där känslor förhandlas genom närhet och uttryck blir det svårt att veta vad som är välkommet.
One function of this protective boundary around private life may be that it safeguards integrity and ensures the individual of a feeling of independence from the outside world. By not “letting in just anybody” one’s private life remains intact as a breathing space or zone where one does not have to rise to others’ expectations. — Swedish Mentality, p. 72 (Daun, 1996)
I Sverige talar man sällan om känslor. Men man tar ansvar för dem. Det är en annan sorts ärlighet.
Att vara för varm
För många från mer känslomässigt uttrycksfulla kulturer kommer insikten tidigt: det som låter som värme i hemlandet faller platt här.
En hand på axeln, ett skämt som signalerar närhet, en blinkning som börjar ett samtal – allt detta kan i Sverige tolkas som en sorts förhastad intimitet. Du är inte avvisad, men du är inte heller mottagen.
Den brittiske lingvisten och författaren Richard D. Lewis, känd för boken When Cultures Collide, har beskrivit Sverige som en “reaktiv” kultur: lyssnande, eftertänksam, och avvaktande. Irland däremot kategoriserar han som “multiaktiv” – snabbare till närhet, mer emotionell i tonen, med en förmåga att växla mellan samtal, humor och allvar utan att förlora fotfästet.
Reactive cultures listen carefully, react calmly and show less emotion. Multi-active cultures speak more, interrupt more, and show feelings openly. — Richard D. Lewis, When Cultures Collide, 2006
För den som är van vid att värme besvaras spontant kan det skapa en subtil ensamhet. Du säger något ärligt, men rummet förblir stilla.
Tillit och främlingskap
Tillit i Sverige handlar om att visa sig konsekvent, stillsam, försiktig, och inte om att charma eller imponera.
Sverige har hög social tillit – men även en stark kulturell slutenhet. Forskning från Göteborgs universitet visar att många invandrare upplever ensamhet även efter lång tid i landet. Inte för att de ogillas, utan för att de inte ännu “hör till”.
Vänskap, när den väl uppstår, är djup och lojal. Men vägen dit är ofta ordlös.
Att känna sig för mycket
För den som är van vid att tala genom känslor kommer ett slags osynlig skam krypande i Sverige. Inte stor, men ihållande.
Du börjar dämpa dig själv. Inte för att du vill, utan för att du inte vill skava. Till slut känns det som att du bara tar upp lite för mycket plats. Kanske inte i rummet. Men i stämningen.
Jag har själv försökt tala mer uppriktigt – på det sätt som förväntas i lågkontextkulturer. Att lägga korten på bordet, säga exakt vad man känner, utan ironi, utan omskrivningar. Men varje gång jag gör det känns det oäkta. Som något ur en amerikansk film – lite påklistrat, lite för regisserat. Och ironiskt nog, just när man verkligen försöker vara ärlig, kan det för andra låta som att jag döljer något.
Det är inte bristen på känsla som stör – det är formen och sättet. Den inövade tonen. För en irländare känns det nästan mer äkta att gå genom sidodörren än att ställa sig rakt framför och säga: “Det här är vad jag känner.”
Den svensk-finska historikern och sociologen Lars Trägårdh myntade begreppet statlig individualism – ett nordiskt ideal där individens frihet inte motsätter sig staten, utan förutsätter den. Staten skyddar individen från beroende, inte bara från andra människor, utan också från familjens krav och kollektivets normer. I praktiken innebär det att känslor ofta ses som varje persons eget ansvar. Man förväntas bära sina reaktioner själv, reglera dem internt och inte belasta andra.
“You are expected to be emotionally autonomous. To have your feelings — and deal with them — alone.”— Lars Trägårdh, intervju i SVT:s Dokument inifrån, 2016
För den uttrycksfulle skapas en paradox: ju mer du försöker nå fram, desto mer osynlig blir du.
Vad som vinns – och förloras
Den svenska känslokulturen är varken ytlig eller kall. Den är bara låg i volym.
Det finns en styrka i det. Samtal är ärliga. Folk menar vad de säger. Relationer byggs långsamt, men står ofta stadigt när de väl växer fram.
Men för den som är van vid att mäta närhet genom skratt, närvaro och spontanitet kan Sverige ibland kännas sterilt. Inte för att något är fel. Bara för att signalerna är andra och svaga signaler är lätta att missa.
The Importance of Being (just a little) More Ernest
Att vara uppriktig i Sverige är inte förbjudet. Men det är obekvämt.
Kulturell anpassning handlar delvis om att tona ner sig. Men inte att försvinna.
Det finns värde i att lära sig det svenska språket för känslor – i tystnaden, i återhållsamheten, i respekten för gränser. Men det finns också värde i att hålla kvar något eget.
För ärlighet tillhör inte bara de stilla. Den tillhör också den som försöker.
Oscar Wildes pjäs The Importance of Being Earnest driver med identitet och förfänglighet. Men det är ärligheten, när den till slut bryter igenom, som stannar kvar hos publiken.
The truth is rarely pure and never simple. — Oscar Wilde, The Importance of Being Earnest (1895)
Kanske är det vårt gemensamma uppdrag, både för främlingar och för svenskar: att våga vara lite mer uppriktiga. Också när rummet är tyst.
