Mannen på torget
Juldagsmorgon.
Snön faller. Långsamt. Tyst. Staden är tom.
Knän varma mot elementet. Fingrar kalla mot glaset.
Där ute—mannen på torget.
Han rör sig, men tar sig ingenstans.
Fötterna slår mot snön. Händerna klappar mot bröstet.
Kläder för stora. Kroppen för liten.
Jag ser på.
Jag ser på honom som vi ser på allt—bakom glas.
I veckor har världen köpt, slagit in, gett bort. Fejkad givmildhet. Plastgenerositet.
Han är fortfarande där ute.
Och jag är fortfarande här inne.
Det skaver.
Alltihop.
Tomheten i det. Låtsasspelet. Hur vi går förbi människor som honom, huvudet sänkt, händerna fulla.
Och en tanke jag vill inte ha:
Jag gör det också. Står bara här. Bakom glaset.
Ser in ser ut
Han stannar vid fönster.
Ett kafé. Människor där inne, händer runt kaffekoppar. Axlar som lutar sig närmare. Ånga som stiger.
Ett hus. En julgran som lyser. En TV som flimrar. En man i dörröppningen, står där, väntar.
Han ser allt. Men han är inte en del av det.
Och det är inte vi heller.
Vi tittar.
Vi skrollar.
Vi ser in i liv vi inte lever.
Vi är utanför.
Utanför beröring.
Utanför närvaro.
Utanför känslan av att verkligen vara inne.
Vi tror att vi är inne.
Vi tror att vi lever.
Men det gör vi inte.
Vi står bara bakom glaset.
Allt är genom glas
Maten vi äter—förseglad i plastglas, långt från det liv den en gång var. Inget blod. Ingen död. Ingen tyngd. Förr tog vi livet själva. Se djuret i ögonen. Kände värmen lämna kroppen. Förstod vad det innebar att äta. Nu? En streckkod. En illusion.
Kriget vi för—knappar, drönare, inga ansikten, inga andetag. Förr stod vi nära, kände svetten. Hör den sista utandningen från mannen vi skulle döda. Nu? Ett klick. En explosion långt borta. En kropp vi aldrig ser.
Kärleken vi längtar efter—filtrerad, inramad, frånkopplad. Förr stod vi framför någon. Sågs. Kändes. Fanns. Nu? Svep. Klick. Skicka. Sex utan intimitet. Kärlek utan närvaro. Smärta utan konsekvens.
Sorgen vi bär—beklaganden i kalla texter. “Så ledsen för din förlust.”
Skicka. Gå vidare.
Inga darrande röster.
Inga händer som håller i händer.
Inget sittande i tystnad med någon som har förlorat allt.
Och allt det—genom glas.
Plastglaset runt vår mat.
Skärmarna där vi skriver känslor istället för att säga dem.
Fönstren vi står bakom, ser på livet istället för att kliva in i det.
Vi brukade tala ansikte mot ansikte. Hundratusentals år av röster, andetag, beröring.
Nu? Vi pressar ord genom glas.
Inget andetag.
Ingen paus.
Ingen tyngd.
Vi lever bakom glas. Glas gör saker tydliga, kontrollerade, inneslutna.
Men det håller oss också isär.
Vi tror att vi är inne, att vi lever.
Men vi står utanför och tittar in.
Bryt Glaset
Bryt glas vid nödsituation.
Ett tunt lager mellan dig och verkligheten.
Ett fönster. En telefonskärm. Dina händer mot världen, aldrig i den.
Glas håller saker rena.
Håller dem på avstånd.
Håller dem säkra.
Krig genom skärmar.
Kärlek genom filter.
Sex utan beröring.
Död utan närvaro.
Ingen tyngd. Ingen eld. Ingen kostnad.
Bryt det.
Bryt avståndet.
Bryt tystnaden.
Bryt avrubbningen.
Känn de vassa kanterna.
Känn kylan slå emot dig.
Känn sanningen—ful, rå, oviss.
Det kommer inte vara vackert.
Det kommer inte vara rent.
Det kommer inte vara tryggt.
Men det kommer vara verkligt.
Bryt glaset.
Kliva in.
Lev.
